Närheten återupptäckt
Sofi Hagman: Samlargrafik, Vanneberga.

Sofi Hagmans (född 1952) konst är en kärleksförklaring till det lilla och vardagliga i vår närhet. Motiven skildrar föremål vi möter och använder varje dag, som stolar, lampor och flaskor.
Bilderna är enkla i kompositionen. Ofta koncentrerar sig Hagman på ett föremål som verkar mot en pappersvit eller enfärgad bakgrund. Ibland om ringar bakgrunden föremålet och håller det fast i ett grepp. Ibland kan föremålet mjukas upp av bakgrunden.
De grafiska bladen är etsningar, plåtar redan angripna av rost. Färger, i mörka grå eller bruna nyanser, blir väldigt levande uttryckt i och med plåtens ojämna yta.
De flesta former är koncentrerade på föremåls skuggor. Föremål som skildrar en kastad skugga av trädgårdsstolar för tankarna till att något mellanting av mekaniska delar och olika slags tecken. Tillsammans med de övriga verken uppstår en slags helhetsrytm.
Det är något med dessa skuggor som fångar mitt intresse. Trots sin enkelhet är de hemlighetsfull och lockande. Varsamt är ett ögonblick av en skuggvandring fångad. Föremålet som kastar skuggan väcker en viss nyfikenhet i sin visuella frånvaro.
Titlarna på verken är olika namn som Stolen Signe eller Stolen Margit vilket direkt associerar till IKEA.s namngivning på sina möbler. Humoristiskt och personligt på samma gång. Förutom varje stols historia är det som om varje stol har sin självklara användare.
I verken Runda Bordet I och II är motivet ett bordsben. Det är den sortens bord som har ett enda utsvarvat skulpturalt ben i mitten och en rund bottenplatta nedtill med små bärande fötter. Ett pelarbord. Själva bordsskivan finns inte med på etsningen. Bordsbenet blir nästan monumentalt i sin enkelhet och koncentration.
Minnesbilder från min aktiva ”kojbyggarålder”som liten pojke framträder. Jag minns föräldrahemmets vita runda bord med vassa kanter på bottenplattan. Även om man alltid slog i knäna, var det något väldigt speciellt att vara därunder. Med en lång duk blev det ett riddartält eller ett slott.
Sofi Hagman lägger märke till det lilla som en skugga av en enkel köksstol.
Att betrakta hennes konst är att varsamt närma sig och kanske till och med ödmjukt återupptäcka vår närhet.

Kristianstadsbladet 12/12 2005. Text:Simon Berg

KRISTIANSTADSBLADET 1995: UTDRAG ur krönika av Kim Nicklasson
Trots att vi lever i en digital tidsålder finns det fortfarande möjligheter att uppleva traditionellt hantverk. Sofi Hagman i Lund tillhör en speciell kategori konstnärer och författare som upprätthåller kontakterna med traditionen. Hon har för sina konstnärsböcker eller bokkonstverk valt att gå så mycket motströms som möjligt. Medan andra bokproducenter slår sig ner framför sin Macintosh välja hon att skaffa lösa typer och handsätta sina texter. Någon scanner använder hon inte heller. Bilderna skär hon i linoleumplattor som kan tryckas tillsammans med de handsatta texterna. En platta för varje färg i bilden skärs och trycks precis som originalgrafik. Varje exemplar i bokupplagan är således ett original. Upplagornas storlek blir inte mer än maximalt 50 exemplar.
Det har länge talats om de möjligheter som datorerna innebär för den som vill ge ut böcker. I datorn kan författaren, konstnären och förläggaren smälta samman i en och samma person och många anser att vi i framtiden kommer att ha författare som ger ut sina verk direkt från egna datorer. En och annan framtidsvisionär påstår till och med att boken i nuvarande form inte kommer att existera så värst många år till. De elektroniska böckerna tar över, de blir både enklare och mycket billigare att distribuera litteraturen på disketter.
För Sofi Hagman liksom för alla bokälskare kan dessa framtidsutsikter te sig skrämmande. Hon visar nu att yrkesgruppers sammansmältning i en enda person kan ske också utan datorernas hjälp. Och med bibehållandet av en tradition som har uråldriga anor. Restif de la Bretonne var en typograf som blev berömd författare i Paris mot slutet av 1700-talet. Han skrev sin romaner direkt i sätthaken när han vandrade omkring i sitt tryckeri om nätterna. Flink i fingrarna måste han ha varit eftersom hans produktion var mycket väl tilltagen.
Sofi Hagman omfattar några få böcker och varje bok innehåller sexton sidor plus ett omslag. Varje sida och uppslag är ett konstverk där bild och text sammankomponerats för att bilda en enhet. Texterna befinner sig mellan dikt och tankefragment och står ofta i ett direkt förhållande till bilderna även om de båda språken delas upp på olika sidor ibland. De tunna häftena är utsökta konstverk som visar oss hur grafiken också kan hanteras på ett kammarmusikaliskt och intimt plan, hur den kan höra ihop med ordet också i vår tid. Från början var ju träsnittet och alla de grafiska metoderna utarbetade för just boktryck. Med tiden separerades de grafiska bladen från böckerna och blev till självständig konstart utan beroende av orden.
När Sofi Hagman nu åter sammanför grafik och ord blir ingetdera språket beroende av det andra. De blir utvidgningar till varandra och viktiga kompletteringar. För samlare av unika böcker och för samlare av udda grafik borde dessa verk vara rena önskedrömmar. Men det tycks som om ytterst få förstår finessen i denna typ av böcker i dag.
När Sofi Hagman gör sina böcker är det för att för henne är ett naturligt uttryckssätt, en självklar väg till kommunikation med omgivningen. För henne är det också självklart att hon ska göra allt arbete själv och i samma person förena författare, bildkonstnär och förläggare. Valet av papper är lika viktig som utformningen av texterna och bilderna. För hennes vidkommande sker alla val inom vissa begränsningar. Eftersom hon inte har stöd av någon legendarisk Vollard som med dynamisk kraft och övertygelse vill förlägga diktböcker med bilder, nöjer hon sig med att utforma sina tankehäften till opretentiösa konstverk att bläddra i och att ha till hands på hyllan.
Villkoren för nytänkare tycks dock vara desamma i dag som vid sekelskiftet. Då fanns det inga kunder till böcker Vollard envisades med att ge ut. Kanske är den handgjorda boken en framkomlig väg även i krisens år 1995? Det kan räcka med att man i likhet med Sofi Hagman ägnar sig åt att skapa funktionell vardagskonst till tröst och eftertanke för den som känner sig hågad. Redan i en sådan, nedskruvad ambition ligger en förnyelse av vår konstsyn.
I väntan på klokheten, heter en av hennes böcker där en tanketext följer de expressiva linosnitten. Och medan vi väntar på klokheten kan vi också ta oss an hennes vackra bok Dessa dansande eldar, eller Cirkushästdressören. Trots att böckerna tar minimalt utrymme i bokhyllan innehåller de lika mycket tankeväckande stoff som den mest bästsäljande tegelstensroman ingen orkar läsa. Sin styrka har dessa böcker i konstnärens förmåga att samstämma text, bild, känsla för papper och glädjen i att handgripligt utforma verket.